120. Men stenbastionen spydde eld och låga ännu; och paschan, vilken höll sig där, tvang ständigt ryssarna att återtåga samt syntes trotsa hela deras här. Han nedlät sig likväl till slut att fråga om hela staden eljest sträckt gevär och skickade, så snart han detta hörde, en bey, som hans förslag till Ribas förde. 121. Med sina ben i kors satt han där lugnt bland eld och grus vid pipan, på en matta. Förödelsen steg ej till denna punkt vid Troja ens; dock tycktes han ej fatta, vår stoiker, att det bör kännas tungt, men blåste — strykande sitt skägg, sitt glatta — ambrosiastormar genom pipans fransar, som om han haft tre liv, såväl som svansar. 122. Det var förbi. Om än i sista akten vår överpascha velat ett försvar, så hade han ej därtill längre makten. Halvmånens silverbåge nedgick klar och korsets karmosin sken över trakten, fast blodet ingen återlösnings var. Var gata brann och speglades förfärligt i blod, som månsken i ett vatten härligt. 123. All synd, som kommer tanken själv att rygga, allt vad av missdåd köttet kan begå, allt vad vi läst, hört, drömt om av det stygga,, allt vad knappt satans vanvett hittar på, allt vad hans anhang ej kan sammanbrygga, allt slutligen — och det är värst ändå — vad mänskligt våld förmår var lössläppt redan (som det har varit både förr och sedan). 315