12. Han ler åt vad ni är — ändock han var som ni. Han skrattar ej, som andra göra, så detslårlock förörat (och han har ej kvar den köttlapp ens, som brukar höra), men ler — och sist från edra knotor drar det plagg ni ej av skräddarn köpt — det sköra, som kallas kött och skinn — drar varje bit, ni må ha svart färg, koppar- eller vit. 13. När döden ler, så sorgligt det ser ut, kan då ej livet leende försvärja de spröda ingenting, som var minut likt bubblor brista och knappt hinna färga ett hav, som är ett litet spann till slut emot de djup, de eviga, som bärga världsdaningar som stoftgrand — och — jag spår — som gnistor solar — och som timmar år. 14. »Att vara, eller icke? det är frågan», har Shakespeare sagt, som nu på modet är. Jag har ej rum för Alexanderslågan och ett odödligt namn jag ej begär, får jag behålla digestionsförmågan så får gangrän bli Bonapartes affär: vad vore femti lagrar kring min tinning — ihop med dålig mage — för en vinning? 15. »O dura il ia messorum!» O matfriska slåtterkarlars styva magar! (här översatt till tjänst för den, må tro, som på indigestionens svartalf klagar, den där på levern naggar utan ro) låt dagsverkskarlen svettas alla dagar för bröd — och hans patron ha bråk för vinst: den, som har bästa sömnen, sliter minst. 326