64. Så gåtfull mannen är! och kvinnan sedan! vad hon för virvelvind till huvud fått! Hon är en malström ovantill och nedan, där mången räddningslöst till botten gått; jämt byter hon om håg, i stort och smått, som gift, som änka, ja! som jungfru redan, ostadig, häftig som en väderby — en gammal sats, men ständigt lika ny! 65. 0 Katarina (ty bland utrop alla har du gjort grundligt skäl för ack! och o! i krig och älskog!) sällsam må vi kalla idéförknippningarnas gång, må tro! åt tre håll syntes ed ra sönderfalla: först lät ni det vid Ismails fall bero, så vid diplomer åt ert folk från bräschen och t e r t i o vid kuriren med depeschen. 66. Hos Shakespeare nämns »härolden Hermes, som på himlakyssande bergstoppar sänkt sig»; och något dylikt — när vår härold kom — tycks även hennes majestät ha tänkt sig. Visst stod herr löjtnanten lågt nedanom, men Simplon själv för snillet sammanträngt sig och ungdomskraft gör alla kyssar till ett »himlakyssande», om man så vill. 67. Hon såg i nåde ned — och upp såg han — och strax betogos de — hon av hans höga figur, hans blick och... Ja! Cupido kan berusa med en klunk jämväl de tröga och slipper hälla stoptals, påstår man; ty den, som kär är, dricker med sitt öga varenda livsbrunn läns (med undantag av tårarna, som räcka, tänker jag). 339