16. Vårt groll fördunstat har, och mitt förvisst, min dyre Jeffrey! Vi ha kunnat fela, ty vers och recensioner alstra tvist ibland oss narrar, som heroer spela — men glömt är glömt, och klang för »Gammalt sist!» Kanske vi aldrig ses; men på det hela har ni bevisat er som riddersman, vad ur mitt hjärtas djup jag vittna kan. 17. Ni står ej bland mitt minnes föremål vid den där melodin, ändock bland männer jag tömde förr med er (och Scott) en bål än med de andra, edra skotska vänner. Ni tyckte visst det lät som skolpojksskrål, men det är ej på gyckel jag bekänner: halvskotte född, blev jag det helt som barn och hjärtat nystas ur mitt bröst som garn 18. när jag vid den där visans enkla ton ser skotska pläder, blåa berg och strömmar, ser Dee, och Don, och ser Balgouniebron och barnaålderns alla väna drömmar som Banquos ätt i luftig klädebon. Jag blir som barn på nytt; och om det ömmar inom mig då, det blygs jag icke för, det är en ton från »Gammalt sist» jag hör. 19. Låt vara, att i unga dar jag fick en raptus, som ni minns, och att jag sjungit i vredesmod, för att få vara kvick och låta skottarna se vem de stungit; men vad var harmen några ögonblick mot intryck från den tid jag lekt och sprungit? Där bet ej skott på skotten i mitt blod, så kärt är mig »det land av berg och flod». 351