52. Den stackarn! lika skön och snäll att fatta som' anspråkslös! Så sällsynt, som1 att se fossila mänskoexemplar försatta bland dina mammutjättar, grand Cuvier! Ett barn, med motståndskrafter alltför matta mot denna arga värld av syndare, men bara tio år och såsom sådan bekymmerslös samt utan hum om vådan. 53. De höllo av varann — ej som en far, en bror, en syster eller dotter göra, ja! det är svårt att säga vad det var. Don Juan var ej gammal nog, att böra förstå de känslor, som en fader har, och brodersnamnet gått förbi hans öra; men om han haft en syster, som en ann, hur djupt han skulle saknat henne, han! 54. Ej heller var det sinnlig kärlek, detta. Han var ej som det slapphetskompani, som- brukar lystnaden med surkart mätta (så sätta syror liv i alkali), änskönt hans ungdom, som jag fått berätta, ej var så ärbar som den kunnat bli; det låg en snören platonism på botten utav hans känslor — bara han förståtfen. 55. Här var dock ingen frestelse för hand. Han älskade det barnet, han försvarat, som patrioter land och folk (ibland), stolt över att det nu var väl bevarat, tack vare honom, och med kyrkans band snart fäst vid Kristum samt engång förklarat. Men — det befängdaste av alltihop — turkinnan satte sig emot allt dop. 360