56. Sin tro hon, eget nog, behållit kvar, trots skräck och blod och växlingar, som denna, och för en vattenfunt hon avsky bar, fast trenne bispar skrämde med Gehenna; bekännelsen blev henne aldrig klar — hon hade kanske intet att bekänna — dock tog ej kyrkan anstöt, det jag vet, för det att hon stod fast vid sin profet. 57. Hon kunde blott e n nasaren fördraga, don Juan, som var nu som mor och far; han åter drogs ju givet till den svaga av sin beskyddarplikt. Tänk, vilket par: en ung förmyndare, halvt övermaga, och så en myndling, som från honom var skild himmelsvitt i landsmanskap och frändskap — men detta närmande dem just i vänskap 1 58. De togo vägen genom Warschau, vars gebiet har schakt av salt och ok av koppar, och Kurland med, som i en dråplig fars fick sig »Bironska» furstar, glada kroppar. Det var den nejd, där vår möderne Mars drog till Moskva åstad med sinä troppar och miste, för en månads vinter, visst ett dussin länder — och sitt garde sist. 59. En antiklimax, tror ni? Ack, han skrek ju »o! mitt garde» — denne gud av lera, blixtslungaren, som ödets grymma lek lät Castlereagh, halsskärarn, få tortera. Hur ynkeligt, att äran frös sig blek! Men för att värma oss behövs ej mera än Kosciuskos namn, som lyckligtvis likt Hekla sprutar eld igenom is. 361