24. Vad »Thamis» klingar ljuvligt! Ja, jag tror att bara klangen gjorde strömmen heder, om folket ej så många »damm e’s» svor. Westminsters lyktor, strålande i leder, och domen, där förgången storhet bor, — en vålnad, som sin vita svepduk breder i form av månljus över valv och port — förläna särskild helgd åt denna ort. 25. Utav »the Druid’s groves» finns ej ett spår; »Stone-Henge», jaha! den tvisten lär ej slitas; men »Bedlam» finns, och har, om dit du går, till hands tvångströjor, så ej hjonen bitas; och så »the Bench», där slottskansliet slår, »the Mansion House», som (vad det förevitas) är byggt i stor stil, om än något tung, och så »the Abbey», ståtligt som en kung! 26. Ljusraden uppåt »Charing Cross», och sedan utåt »Pall Mall», förbländar med sin glans, jämförd med fastlandsstädernas, emedan de senare belysas ingenstans stort bättre, än de kunde av ett nedan. Fransosen visste knappt att lyktsken fanns den tiden än; och när han fick en lampa vips skulle veken snos av hållfast — hampa. 27. Att hänga folk kring torgen kan väl vara ett sätt att skaffa mänskligheten ljus, men det är visst, att skumögt folk förklara metoden kanske något för burdus: det är som fosforstreck på väggen bara, ett slags lyktgubbar, vilka utan krus få makt med fantasin, så att man ryser, ett sken, som skrämmer mera än det lyser. 377