32. Don Juan, vars grannlaga uppdrag var av enskild art, fast på sitt sätt offentligt, som sändebud just ingen titel bar, som tydde på hans ärende egentligt; man visste, att en ung, siratlig karl var kommen i ett värv, ett högst väsentligt, ifrån att ha (det pekades därhän) förvridit hjärnan på sin, suverän. 33. Han föregicks av rykten rörande sällsamma krigs- och kärleksäventyr; och då, som vanligt, vederbörande — än mer en engelska — visst icke skyr ens för allt sunt förnufts våldförande när hjärnan får romantiska bestyr, så måste han bli fasligt firad: detta, som är vår engelska passion, vår rätta. 34. Nog kunna engelskorna också flamma, men då är detta huvudet, tror jag; för övrigt må — då följden blir densamma som om de lyssnat till sitt hjärtas slag — det från vad håll det vill dessutom stamma, ty vad gör det — då efter sitt behag man drar dig med, till dess du står förlägen — om hjärtat eller huvudet är vägen? 35. Don Juan gav som Rysslands höga tolk åt Englands dito sina kreditiver och mottogs med förbindligt grin av folk, som i potentialis modus skriver samt här, vid mötet med en skägglös »Nolck», förmente sig i sin statsmannaiver i stånd att plocka honom ledigt nog, som1 höken plockar tättingen i skog. 379