52. Fortplantning kallar jag det; ty var viss det gives färdigheter, dem vi finne likt stora släktdrag gå från miss till miss, som de ha ben till, strupe eller sinne. Man ritar, valsar, man »tar höga ciss», man har filosofins problemer inne, den, som är nöjd med minst, har namn för kvick, en ann en viss talang för svimma fick. 53. Det må nu vara smältande ackorder, skön konst och ännu skönare korsetter som de ta till som agn för våra lorder och gentlemän av yverborna ätter, så komma de i spetsar och i bårder igen från år till år, de små koketter, förföriska och blomstrande och spaka och lika makalösa som — omaka. 54. Här först begynns min dikt, får jag förklara. Det låter, om ej nytt, dock som ett skämt, att — från den sång, som skall den första vara, tills nu — jag lyran strängat nätt och jämnt. De här tolv böckerna ha utgjort bara små löpningar, att se hur det är stämt och känna efter skruvarna allenast, men sedan kommer uvertyren genast. 55. Min sångmö ödslar icke bort ett gran konfonium på det bifall världen lämnar, som ligger under hennes tävlingsban — en »stor moralisk läxa» hon tilläm nar. Två dussin sånger voro först min plan; men om Apollo framgent vägen jämnar och Pegasus ej störtar i sin fart, så trava vi nog genom hundra snart. 410