72. Jag återfaller i metafysik, en irrgång, med en tråd av samma tåga som edra sköna kurer för hektik, de granna nattflyn kring en halvsläckt låga. Den tanken hjälpte. Nu är jag mig lik. Jag återvänder till vår skönhetsfråga och våra engelskor: på sätt och vis polsomrar — ständig sol, fast litet is. 73. De likna havsfruns sedesamma släkt, snutfagra ovan, nedantill som fiskar; förstås, att en del ändå har respekt för vad begärelsen förtroligt viskar. Som ryssen ur ett imbad rusar käckt mitt ut i snön, som kyler och förfriskar, så blossa de av trånad — för att få ta sig en dusch i ruelse därpå. 74. Men rör det ytan? — Som jag fått förklara, fann Juan dem ej vackra första stund. En engelsk skönhet blygs att uppenbara sin fulla tjusningskraft — av ren misskund — och rycker ej till storms, men vet att fara så sakteliga ned i hjärtats grund; och engång där (försök ni) blir hon trofast samt gör sig, som en envis hjälptrupp, bofast. 75. Hon för sig ej som en arabisk fåle, har ej en andalusisk tärnas gång, ej i sin duvoblick en enda stråle av ögonen vid Tiberns minsta spång, har ej fransyskans smak och sätt att småle, ej röst att kvittra en bravurasång (vad jag, som ändå skryta kan med öra och sju års vana, knappast gitter höra). 415