48. Så var då Londonvintern detta år med landsortssommarn närapå förliden. Synd kanske att, den tid naturen står i grönt, man dväljs i stadens kvava iden tills näktergalen blivit stum — och går i andetomma plena hela tiden, där landet glöms för staten! Men, som sagt, först i september får man gå på jakt! 49. Nå, dessa fyra tusental, som äga Vår Herres fullmakt, skyndade sin kos, för att få bli allena, som de säga — med tretti domestiker och därhos en tretti stycken gäster att förpläga med tretti rätter mat i daglig dos! förr såg den engelska gästvänligheten på kvantiteten, nu på kvaliteten. 50. Jämväl lord Henry och hans lady drogo åstad, som varje lady med sin lord, och vägen till sitt herresäte togo, en tusenårig, götisk minnesvård. De hade stamträd bägge, som förslogo, och ekar lika gamla på sin gård, av vilka nästan var och en ett minne från någon ättefader gömde inne. 51. Om deras flyttning lästes en notis i varje blad; ty det är så man vinner i våra dagar ryktbarhetens pris, om också innan bläcket torka hinner det brukar vara glömt olyckligtvis. »I morse reste, efter vad man finner», — förtäljde Morning Post med stor e c 1 a t — »lord H. Amundeville och lady A. 28. — B y r o n, Don Juan. 433