88. Så var där Jack Jargon, gardes-ulanen, och själva general Fäll-Bayonnet, den store taktikern och grobianen och yankeefressern senaste reträtt. Så Jefferies Knarrman, domarveteranen, en muntergök, men på sitt egna sätt, som när en livdömd yttrade sin kvidan var kvick och tog det på den glada sidan. 89. Fint sällskap är ett klockspel, som ej bringar det hela längre än till ton och takt och därföre i längden själlöst klingar — så tror jag någon skämtare har sagt. Min sångmö har ej gadd, hon, bara vingar, en fjäril, som knappt ger på världen akt, men vore hon en geting, är det troligt att världens lyten finge mindre roligt. 90. Jag glömt en herre, oförsvarligt nog, som med ett tal den sista pleninatten sin plats på överhusets bänkar tog. Hans första jungfruprov uti debatten: ett tal, som huset med beundran slog och kom beröm att strömma såsom vatten i bladen, efter gammal vanlig form: »Det mottogs med en riktig bifallsstorm.» 91. Förtjust åt alla »hör!» och ännu mera åt offret av sin svadas jungfrudom samt åt sin lärdom (ty han lärt citera), han tyckte sig som Cicero i Rom. Med mycken lätthet för att memorera små infall, som ej alltid sköto bom, men utan hum om bjälken eller grandet, kom denne »landets stolthet» ut till landet. 443