92. Bland givna utmärktheter fick man skåda Lock, ifrån Irland, Pock, en Skottlandsgäst, lagfarna män, med mycken bildning båda, fast Pocks var mera fin. Lock syntes mest en rik och otämd fantasi förråda, som stegrade sig som en ädel häst och snubblade ifall där låg en pinne — Pock hade Catos stränga måtta inne. 93. Pock kunde liknas vid ett stämt klaver, men Lock var nyckfull som en eolsharpa, där himlens vindar överraska er med toner ömsom tynande och skarpa. Pocks föredrag var i koncist maner, Lock kunde långa ramsor ur sig varpa, den ene hade hjärtats energi och hans rival förståndets symmetri. 94. Ni tycker visst det var en brokig skara som' hösten här på landet samlas lät, men skulle icke blandning bättre vara än enahandats fadda tète-å-téte? Ack! hade vi de dagar åter bara då Congreves narr fanns kvar, och Molières b è t e! Nu evigt samma typ emot oss träder så i personlighet som snitt på kläder. 95. Vi våra löjligheter helst förställa, som därtill sakna både smak och lukt, vi ha förlorat det originella, trots all den dårskap som med oss fått bukt; nog ha vi narrar, med och utan skälla, men hur man ruskar, ge de ingen frukt, nu finns blott ett slags folk, ett lika fredsamt som tråkigt: de som ha och göra ledsamt. 444