44. Först vart det flin och prat. Men som en bok blev missen sen, matronan mörk i hågen, en fruktade det skulle gå på tok, en häpnade att folk så spände bågen, en bara undrade om hon var klok, en annan önskade se epilogen, en del tog saken som en oförrätt mot lord Augustus Fitz-Plantagenet. 45. Men hertigen man teg med, eget nog, som dock ett ord i frågan äga borde; han var ej där, och — som det sades — tog sig sällan av vad fru gemålen gjorde. Men varför korsa sig, om han fördrog det lilla självsvåld han om hustrun sporde? Ett sådant äktenskap, som hans, är bäst: man sämjs — för det man lever åtskils mest. 46. Min penna gör revolt... av nit för modestin och med ett krav på dygd, som är så övligt, fann vår efesiska Diana, Adeline, sin ädla väns beteende bedrövligt; hon antog efter hand en eftertänklig min och hennes väsen blev bestämt, men hövligt, stött, som hon var med skäl, för en lättfärdighet som vänner alltid se med sårad värdighet. 47. Vad det är för en god sak, sympati! och tänk så intressant i alla kretsar! Till varje suck hon sätter melodi och smyckar vänskapen i brysselspetsar. Vad skulle världen utan vänskap bli, som ömsint våra fel och brister hetsar och tröstar oss med: »om ni överlagt två gånger först! och gjort som jag har sagt!» 464