88. Där hon åt något sitt intresse skänkte så — hur hon smickrade sig att det skett i menlös avsikt — hände det hon sänkte sin hela själ däri oförutsett och tog det häftigare än hon tänkte, en iver, som bröt in oförberett liksom en uppsvälld flod, dess mer otyglad som det var svårt få henne överflyglad. 89. Då greps hon av den demon, som man vet har två slags namn och två naturer inne och hos heroer blir ståndaktighet ifall de lyckas, men som egensinne fördöms hos folk av varje kvalitet, vars stjärna vi i nedergången finne. Det skall stå hårt för mången casuist att där bestämma gränsen, det är visst. 90. Ifall Napoleon rått vid Waterloo det kallats fasthet, men nu egensinne: skall det på sakens utgång blott bero? Det ber jag skarpsynt folk att ha i minne, förutsatt att om sant och falskt, må tro, vi överhuvud någon kunskap vinne — jag har att tänka, jag, på Adeline,-som var, hon också, en slags heroine. 91. Hon kände ej sitt hjärta. Skall då jag? ej tror jag hon ännu var kär i Juan, hon skulle eljest gjort sig till en lag att kväva en affekt, som ej gick nu an: det var en sympati av vanligt slag (sann eller falsk)- för det han var ännu, han, en utländsk ungdom, som hon blottställd fann, god vän till henne själv och hennes man. 475