4. Ack! ho kan nämna — ånej, ho kan dölja passionens villor? Drinkarn själv, som ler, kan ej sitt anlete i glömska skölja när han om morgonen i spegeln ser; sin skräck och skälva sänker han ej ner, fastän han doppar sig i Lethes bölja, och den kristall han fubblar om med plats har tidens sämsta sand till bottensats. 5. Och kärleken... o kärlek!... Men till saken. Vår Adeline Amundeville (en rik, melodisk klang, så man får söka maken) ur pennan flyta vill som ljuv musik — det är musik när vassen drömmer vaken, musik i bäckens gång mot lugnad vik, musik i allt, fast vi förstå så föga av återklangen här ifrån det höga — 6. Vår lady Adeline, på alla sätt right ho n o ur ab 1 e, kunde dock riskera ett stycke av sin h o n o u r mycket lätt; ty könets styrka är en bräcklig lera och kan bedraga, som en etikett på tappat vin, ibland; ja! bäggedera i fara äro, om det icke hämmas, att i sin ungdom lätteligen skämmas. 7. Likväl var hon av bästa skörden tagen, var rena, klara druvan, det är sant; hon var som en dukat som nyss är slagen, klar som en rikt infattad diamant. Ej tidens stift bort komma vid de dragen och ej naturen kräva ut sin pant — den enda borgenär som får behändigt sin fordran oavkortad gulden ständigt. 482