FEMTONDE SÅNGEN. l.Vad nu bort följa har jag tappat bort, men det skall sammanhanget ej förrycka emellan vår tillbakablick och vårt framsynta hopp, evad nu folk må tycka. Vart n u är en interjektion, en kort, ett »o!» ett »ack!» av grämelse, av lycka., ett »bah!» ett »ha! ha! ha!» en gäsp — ett »fy!» och detta kanske sannast just förty. 2. Vår hela tidskomplex är likaså en krampattack. Allt är ej dött och stilla — dess bättre! — där vi bubblor brista på livsoceanen, bilden i det lilla av evigheten, menar jag: ändå en tröstegrund bland allt slags sken och villa, som förespeglar på ett ungefär inbillningen vad utom1 sikte är. 3. Men allt går an, mot sucken som är bunden inom oss, stängd som fågeln i sin bur, ett tvunget lugn, en anlagd mask för stunden, en lögn, vartill vi truga vår natur. Få våga visa sig som de i grunden se ut, förställningen står jämt på lur, och det är därföre som dikt får gälla för något som1 man anser minst förställa. 31. — Byron, Don Juan. 481