Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) / Företal (1902) Author: Emil A. G. Kleen - Tema: Americana Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FÖRETAL.

En helt ung person, som för icke många år sedan lefde i den föreställningen att jag farit till Amerika för att köpa en docka åt henne, uppmanade mig vid något mera framskriden ålder att höra upp med att ständigt skrifva »sån der medicinsk smörja, som ingen kan begripa», och istället skrifva om det, som jag upplefvat derborta i det stora landet i vester, och som kunde roa henne att läsa. Jag kände smärtsamt min fullständiga oförmåga att skrifva en rolig bok för barn. Men det föll mig in, att det kunde roa mig sjelf att skrifva och möjligen andra vuxna personer att läsa om ett och annat, som trängt sig på mig under de sju resor jag företagit i Norra Amerika med en frihet i val af vistelseort och af verksamhet för tillfället, som blott mycket sällan kommer en sträfsam läkare till del.

Jag nedskref då i all hast dessa anspråkslösa anteckningar under en årligen återkommande jemförelsevis ledig tid, som jag fordom plägat använda till allvarligare litterära uppgifter, hvilka numera blifvit mig för tunga. Jag skref utan någon uppgjord plan och utan stora fordringar på något annat än sanningen af min framställning så, som tingen farit mig sjelf genom hufvudet;

I:ii

de ströftåg och irrfärder, som jag angifvit på titelbladet, afse minst lika mycket hvad jag uträttat med min penna här vid skrifbordet, som hvad jag företagit mig derborta på andra sidan Atlanten. Min mening var att sedan »fila» och ordna det hela, så snart jag fick tid. Men jag fick aldrig någon tid, och har blifvit nödsakad att låta mitt opus i sin ursprungliga form gå till tryckeriet. Skulle ingen taga notis derom eller läsa det, så är föga arbete bortkastadt, och jag skall undergifvet bära den måttliga förödmjukelsen.

Skulle det åter visa sig att allmänheten anser värdt att läsa hvad jag skrifvit, skall jag, om jag lefver, utgifva ytterligare en del »ströftåg och irrfärder» och afhandla det brottsliga, det konfessionela och religiösa, samt det politiska i Förenta Staterna. Jag har här icke fått tid att tala alls om tjufvar och mördare, detektiver och blodhundar, om spiritister och prester och om hvad man derborta kallar »politicians», hvilka kategorier samtliga mycket intresserat mig.

En vän, som genomögnat dessa anteckningar, har anmärkt att de jemförelser mellan amerikanska och svenska företeelser, jag här och hvar tillåtit mig, icke vittna om fosterlandskärlek. Jag frågade mannen, som är en skarp iakttagare, om han aldrig märkt att hans högt älskade hustrus näsa satt betydligt på sned och om detta lyte gjorde henne mindre kär för honom, och fick honom på denna väg till att erkänna, att man kan älska varmt utan att vara blind för den älskades fel. Det är på det viset jag älskar mitt svenska fädernesland och folk,

I:iii

och jag känner mig fullt säker derom att min kärlek icke är mindre varm än flertalets af mina landsmän. Jag har också den tro att enhvar, som icke alltför lamt uttalar vissa sanningar, derigenom uträttar någon nytta.

Derefter framstälde min vän den anmärkningen att jag här och hvar tillåtit mig »personligheter». Kan väl vara, men dessa »personligheter» äro antagligen helt beskedliga eller innerligen välförtjenta. Och om personer knappt ega andra förtjenster än att vara löjliga, så anser jag, att man har rätt att på något sätt tillgodogöra detta deras värde.

Slutligen har jag att på förhand medgifva en svaghet, för hvilken jag af mina vedersakare, hvaraf jag, Gud ske lof och tack, har en hedrande mängd, ofta blifvit anklagad: att icke kunna skrifva svenska. Jag har aldrig kunnat, och aldrig gifvit mig ut för att kunna skrifva svenska. Denna bok är således icke skrifven på svenska, men den är skrifven på ett språk, som mycket liknar svenskan, och som alla svenskar begripa. Och jag har alltid af vänner och fiender fått det erkännandet, att jag plägar kunna tydligt uttala min mening; ett erkännande, på hvilket jag sätter högt värde.

Sjövik vid Saltsjöbaden den 9 Nov. 1902.