Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud vare lov för de små — dem visste man då
var man hade. Och det var gott. Ute i köket hade
Elen friskat upp minnet av den lille Ole
Skumsrudshagen, som kom bort för sin mor medan hon
var i fäboden. Det hade hänt första året de var
här på glashyttan. Alla bönderna trodde att
barnet blivit bergtaget. Ja, tyskarna vid bruket med,
de var minst lika vidskepliga som bygdens folk,
ganska naturligt förresten eftersom många ibland
dem var papister. Dorthea hade aldrig haft hjärta
att säga emot — sanningen var säkert mycket
hemskare. Vilka lidanden måste inte den stackars
lille ha genomgått, när han ensam irrade omkring
i vilda skogen, hungrig och trött och förgäves
ropande på sin mor. Om han nu inte hade gått ned
sig i en myr eller drunknat i någon av de många
småsjöarna däruppe.
Teköket susade, brasan dånade i kakelugnen och
strålade ut sin värme genom draghålen. Vinden
bullrade i skorstenspipan, men blåsten låg mindre
på åt den här sidan. Gardinerna framför fönstren
rörde sig i alla fall och ljuslågan fladdrade, fast
ljuset stod på tebordet framför kakelugnen.
Hennes fötter var som isklumpar; hon frös i de
tunga, dyvåta kjolarna. Dorthea satte än den ena
och än den andra foten på plattan framför
kakelugnsluckan.
Hon kände sig alltid så illa till mods när det
ædlåste hårt på natten. Hur lätt kunde det inte ske
2 —400251. Undset, Madame Dorthea. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
