Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande i deras bekymmer. Ett kännande hjärta,
det hade Batseba, Davids hustru.
Han utstötte ett jämmerskri och föll åter på knä.
— Madame, om ni äger ett medlidsamt hjärta —
nu snyftade han högt och ljudligt.
Vettskrämd stirrade Vilhelm på den galna
människan. Det var som om han drömde, och
drömmen förvandlades till en sannskyldig mardröm.
Och där stod Claus bredvid honom och stirrade
dumt med sina stora koögon — sedan spred sig
ett leende över hans vackra, fylliga gossedrag.
Ja, Herre Gud, Dabbelsteen var ju också komisk
där han låg och åbäkade sig. Det var det allra
värsta.
Mormodern stod och stirrade på honom.
Sedan drog hon ihop skuldrorna som om hon frös —
ilningen genombävade hela den oformliga
kroppen. De mörka ögonen rullade in under
ögonlocken.
— Han klarar inte att ensam komma i säng. Ni
får ta och bära kraken.
Ole Hågensen och en annan yngling, det var väl
antagligen Einar, samt den främmande bonden
lyfte upp honom. Dabbelsteen skrek och spjärnade
emot, men nu fick de i väg honom.
Madame Elisabeth skakade åter på sig, så att
kroppen svällde i nattkoftan. Sedan vände hon sig
till dottersönerna som om hon vaknat upp.
— Det är väl på tiden att ni också kommer i
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
