Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som man aldrig tänkt på. Hon fann intet stöd för
sin fantasi, när hon försökte utmåla för sig en
eller annan situation som Vilhelm och Claus nu
kunde befinna sig i. Det var som att spana in i
dimman. I den djupa beklämning hon kände, därför
att hon alls inte kunde föreställa sig var de var,
vad de gjorde nu eller hur de hade det, föreföll
det henne till slut som om även deras ansikten
och gestalter blev otydliga; det var som om hon
redan börjat glömma hur de såg ut.
Var de rädda? Hade de det svårt? Ropade de
på henne, om icke med ord, så dock i sina hjärtan ?
Egentligen trodde hon inte att de gjorde det.
Pigorna hade gett sig över och bett till Gud för de
stackars pojkarna. Hon visste att en olycka
kunnat inträffa, men hon trodde det inte. Troligen
hade de fått uthärda en hel del, sådant väder som
det varit i går kväll och i natt, och de hade icke
varit klädda för någon längre färd. Men likväl
var det något inom henne som sade, att de kanske
ändå inte haft det så svårt — om de icke blivit
utsatta för ett äventyr av alltför ohyggligt slag.
Hon kände så väl till sina pojkar. Ingen av dem
var rädd av sig. Hon hade gruvat sig för att
skicka bort dem. Ofta, när hon tänkte på att de
snart skulle leva och röra sig bland främmande
människor, långt från hemmet, hade hon känt sitt
hjärta sammandragas. Hon visste hur bittert de
skulle komma att längta och sakna henne och sin
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
