Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5.
En veckas regn förvandlade nysnön till en grå
välling, så ingen vågade sig ut på de hart när
oframkomliga vägarna om dCcet inte var alldeles
nödvändigt.
Dorthea kände sig utsliten av overksamheten, ty
de husliga bestyr som hon sökte fylla dagarna med
skänkte henne endast en ringa tillfredsställelse. Det
var henne icke möjligt att fästa uppmärksamheten
vid dem, och när hon försökte samla sina tankar
om ett arbete, kom hon i stället att tänka: vad
tjänar det till — nu. Snart måste de ju bort härifrån,
vart visste hon inte; hon visste ingenting om
framtiden; ännu hade hon inte orkat att göra upp
några planer. Det enda vissa var, att här på Brovold
kunde de icke stanna.
Hon hade förlorat allt hopp om att återse sin
man i livet. Det enda hon nu vågade önska var
att hans lik snart måtte bli funnet, så att de sista
glödande kolen av en ovisshet, som nu bara var en
pina, kunde slockna. Det skulle bli ett slags tröst
att få ställa med hans jordiska kvarlevor på ett
passande sätt och ikläda sig och barnen de
sorgkläder, som är ett uttryck för att de hjärtan som
blöda böjt sig för ödets obevekliga slag.
Under långa, sömnlösa nätter grät hon bittert,
medan hon kastade sig på sitt ensamma läger.
Vaggan hade flyttats in i barnkammaren. Hon
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
