Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade blivit tvungen att låta Johanne dra försorg
om lille Christen. Vid hennes bröst tycktes det
arma lilla kräåket repa sig en smula, fast han
fortfarande var dålig i magen och skrek och grinade.
Dorthea låg och lyssnade till varje ljud från det
närgränsande rummet. När Christen gnällde, var
hon frestad att rusa in och ta honom — det skulle
känts som en lindring att få lägga honom till sina
heta, stenhårda bröst, vilka värkte så att hon icke
ens kunde somna när hon var dödstrött av att
grubbla och sörja. Men hennes mjölk hade blivit
till ett gift för den lille. Aldrig mer skulle hon få
känna ett dibarns ljuva läppar omsluta
bröstvårtorna eller det lätta och mjuka trycket av
spädbarnshuvudet i armvinkeln. Aldrig mer skulle den
älskade vila vid hennes sida här i sängen, aldrig
mer skulle hon, bävande av lust och ömhet,
omfamna hans kära gestalt, aldrig mer lägga sig att
sova, tryggt innesluten av hans trofasta arm.
Huden under hennes ögon var som skållad av de
salta tårarna; den flagade av i torra smulor. Det
fula, rödsvullna och rödnästa ansikte, som hon såg
i spegeln om mornarna, tyckte hon inte att hon
kände. Det hjälpte föga att hon smorde sig med
kylande salvor och pudrade sig med mandelkli.
Det föresvävade henne att hon borde tala med
sakförare Hauss — men det bjöd henne så emot:
som om hon skulle ha bråttom med att fastslå att
hennes man var död. Men hon kunde ju säga sig
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
