Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm stod framme vid kakelugnen och värmde
sina händer, då hon kom in med maten.
— Vi får göra heder åt fatet tillsammans,
Vilhelm, jag tog inte med några tallrikar. Du kan
sätta dig i länstolen där. Du blev fort färdig i
stallet ?
— Hans vaknade då jag kom.
Pojken såg så mager och bortkommen ut i
faderns stora stol. Den äldste sonen. Modern drog
en liten suck. De fick känna på förändringen,
alla barnen, så småningom. Men först var det
Vilhelms tur. Något av ansvaret för familjen
skulle ovillkorligen komma att vila på dessa smala
axlar.
Näsan verkade större och spetsigare och ansiktet
hade blivit magert. Efter körturen i den fuktiga
kvällsluften krusade sig hans morotsfärgade hår
mer än vanligt, till och med den lilla stångpiskan
i nacken vred sig bångstyrigt som om den velat
kasta av sig bandet. Han var klädd i sin gamla
vardagsrock — den hade varit mellanblå, men på
ärmarnas yttersida och på framsidan var den så
urblekt att den närmast verkade grå. Den var för
trång över bröstet och så kort i ärmarna, att de
knotiga handlederna stack fram under uppslagen.
— Hans sörjer så över Reveille. Ja, över far
också, säger han, men mest över Reveille.
Dorthea nickade.
— Han är så förtjust i hästarna. Det är ju na-
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
