Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig därbak. Solen stekte och halmrask och
träflisor lyste som guld i gräset. Det fanns inte ens
en hund som bröt eftermiddagens stillhet. Något
förundrad steg Dorthea ned från vagnen, tog
Bertel vid handen och gick mot huvudbyggningen.
Alla dörrar i svalen stod vidöppna. Inkommen
i förstugan hörde Dorthea korta, skarpa utrop och
ett metalliskt klirrande. Hon blev stående i
dörröppningen, så häpen att hon glömde knacka.
Claus kastade överkroppen framåt, och med
utsträckt arm och blixtrande värja gjorde han ett
utfall mot kaptenen, som stod med ryggen vänd emot
henne. Håret hängde i vild oordning kring hans
eldröda och svettiga ansikte och skjortan pöste ut
över livremmen. Med sammanbiten och ursinnig
häftighet gjorde han stöt på stöt, som den andre
parerade, och dammet virvlade kring de fäktande
i den soliga och nästan tomma salen.
Plötsligt slogs det spinkiga vapnet klirrande ur
Claus Hartvigs hand. Pojken stod där anfådd och
gapade och Cold sänkte sin klinga samt brast ut i
ett skallande skratt.
— Bravo, bravissimo, min son, du tar dig. Den
här gången var du min själ och salighet — han
torkade sig över ansiktet med skjortärmen.
— Bravo! jublade Carls gälla barnstämma.
Dorthea upptäckte honom där han satt uppkrupen
med korslagda ben på det rödlackerade tebordet
framför mittfönstret. I solskenet som strömmade
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
