Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu slog det henne också att kvinnans väsen och
sätt att tala skilde sig ganska mycket från
tattarnas vanliga uppträdande när de hemsökte
bondgårdarna. Var kvinnan själv osäker gentemot en
människa som hon både bar agg till och ville
imponera på.
Högt sade hon:
— Ja, min goda kvinna, det var ju inga vidare
gynnsamma framtidsutsikter ni avslöjat för någon
av oss. Men eftersom ni alltså lovar mig någon
medgång i livet, så får jag väl belöna er välvilja.
Se här — hon lösgjorde den lilla broschen som
sammanhöll schalen kring hennes axlar. — Jag har
inte pungen med mig, men jag har alltid hört att
edra kvinnor tycker om pynt och grannlåt.
Tattarkvinnan tog broschen, skyndade in i
kammaren och granskade den noga vid ljuset, ja, bet
till och med i den. Det var en vacker liten sak, en
agat, omgiven av granater och infattad i förgyllt
silver. Likväl tycktes inte den gamla vara
särdeles nöjd. Dorthea hade hört talas om den
överdrivna givmildhet, med vilken enfaldiga
bondkvinnor ibland lönade Sibillas förmenta kurer: med
gamla smycken som gått i arv, med matvaror och
silverskedar. — Du förstår nog, sade Dorthea, att
om du kan göra jungfru Langseth frisk, så
kommer kaptenen säkert att betala dig bra för
omaket. ;
Sibilla satt och vägde schalnålen i sin hand.
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
