Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var här som i prästgården, där folk måste ta med
sig gåvor, några kannor mjölk eller en kagge
flötgröt, bara de hade ett par ord att säga prästen —
vi bönder får nog vänta med att ställa till gästabud
tills kon mjölkar. Ja, jösses, vad de munhöggs.
Bara nu inte Struwe ger igen i kyrkan i morgon
och skämmer ut Ole och Ingebjörg i brudtalet, för
där är det han som rår och där blir Elisabeth
svarslös.
Hon skrattade så högt, att Dorthea blev rädd att
hon skulle väcka någon av de andra. Därför
tystade hon häftigt på den gamla.
Nej, tilltalande var inte Aleth Dabbelsteen — men
ändå! Trots allt kände sig Dorthea rörd över
att åter höra det gamla smeknamnet från
barndomen — det fanns dock en som kom ihåg henne
som liten flicka och kallade henne sin kelgris och
sin gullunge. — Det var ju så naturligt att modern
i dessa dagar var upptagen av annat än dotterns
affärer, men det kändes i alla fall som en besvikelse,
fast Dorthea visste att hon inte haft annat att
vänta.
Madame Dabbelsteen kröp upp i sängen och
lade sig bredvid henne. Hon luktade inte gott —
det var den underliga råttlukten som ofta följer
med gamla människor i gamla kläder. Och ändå
var det inte bara obehag hon kände, då Aleth
klappade henne på kinden och ömt önskade sin Dorette
en god natt. Det hade ingen kallat henne för sedan
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
