Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, Vilhelm, det är väl inte Tora
Ommundsdotter han varit ihop sig med?
— Vad är det med Vilhelm, har Vilhelm varit
ihop sig med någon, men Gud, pojke, så du ser ut!
Rasande hade Vilhelm vänt sig om för att svara
madame Dabbelsteen, men när han fick se att även
hans mor och mormor infunnit sig, stod han där
helt handfallen. Skräck, skam och förvirring
kämpade om herraväldet i hans själ. Sedan fick en ny
känsla, som var både förbittring och ångest,
övertaget — skulle han få skulden för sin brors
missgärning?
Han visste inte vad han skulle säga. Åberopa
sig på Per Volds vittnesbörd, om vad de sett, och
blottställa den arma flickan? Det började gå upp
för honom, att den unge bondens hållning kunde ha
fog för sig. Men han kunde väl i Herrans namn icke
låtit Claus ödelägga flickebarnet i lugn och ro. I
alla händelser förstod han, att om något sipprade
ut om det som hänt uppe vid gärdet, så skulle det gå
värst ut över Tora. Om han sade att han endast
försvarat sin fästmö, men det förtvivlade var ju
att hon inte var hans fästmö, han hade inte ens
fått säga henne sitt hjärtas önskan, och han förstod
dunkelt, att han nu inte kunde göra henne något
värre än att tala om sin förälskelse. Och under
alltsammans fanns den grundmurade känslan från
barndomen, att man inte fick skvallra på sin bror.
Högt svarade han:
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
