Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modern gick över golvet i den mörka storstugan.
Hon torkade sig ideligen i ansiktet med sitt
förkläde.
— Nu tar Håkon hand om henne, så får han
henne väl till sans och samling. Alla vet att hon
har sina raptus ibland. Det är kanske bäst att du
snart går upp till henne, men du får vara beredd
på att hon kommer att prata och prata —
— Jag står inte ut, jag står inte ut med att se
den människan mer, det kan väl mor förstå.
Madame Elisabeth stod tyst ett ögonblick.
— Är det verkligen möjligt att du aldrig hört de
där gamla — ryktena?
— Aldrig ett ord. Dortheas stämma darrade av
förtvivlan.
— Ja, då var det ju synd att du skulle — Det
var synd att Aleth skulle få en raptus just i kväll,
fortsatte mormodern, litet mera dämpad i tonen.
Dorthea satte händerna för ansiktet och brast i
gråt.
— Så, så, barn. Du förstår väl att alltsammans
är ett tokigt fruntimmers påhitt.
— Allt? frågade Dorthea tonlöst.
Madame Elisabeth betänkte sig ett ögonblick.
Sedan sade hon:
— Allt, utom det att min förste man var jalu
på din far. Det var han, och Aleth var också
förälskad i honom.
— Också?
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
