Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Deras mor hade varit gift en gång förr — även
det gick upp för honom. Vilhelm Adolf Bisgaard,
som han var uppkallad efter — förut hade det
liksom bara varit de två stora kistorna på vinden,
fyllda med böcker och packar med sirliga
manuskript, som modern förbjudit dem att röra när de
var uppe och letade efter papper till drakar och
dylikt. Där fanns portföljer med vackra, färglagda
teckningar av fjärilar och sländor, var och en med
sin larv och puppa vid sidan. Där fanns Horatius
i vitt pergamentsband som de fick använda i
skolan, fast det var fasligt lätt att få bläckfläckar på
den, och då grälade modern på dem. Och så var
det ett halsband av ametister, etuiet låg överst i
hennes nipperskrin, och när barnen fick titta på
det, berättade modern att det varit salig Bisgaards
brudgåva till henne. Nu kom han plötsligt att
tänka på, att Bisgaard också varit en människa,
sju år var det visst, som deras mor varit gift med
honom, men det var innan de kom till, och det var
bara modern som visste något om den tiden och
den mannen.
Det var som om han plötsligt uppdagat, att alla
människor var inneslutna, var och en i sitt
osynliga skal — osynligt, men icke ogenomträngligt.
Han själv gömde på så mycket som han upplevt
och alltid skulle komma ihåg, men som modern
aldrig skulle få veta. Och modern och mormodern
och länsmannen där i hörnet och alla människor
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
