Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm kände att han bleknade av vrede.
Svullnaden hade lagt sig, men han visste att han ändå
såg ryslig ut, blå, gul, grön och brun på ena
ansiktshalvan och röd i vitögat.
— Jaså, du är verkligen ledsen för det. Jo, du
år fin, du.
— Det kan du väl förstå, Ville, att om jag
vetat att hon och du — att ni var goda vänner så —
men jag trodde bara det var — jag trodde att inte
du heller menade något annat än att skoja med
henne.
Det dröjde ett ögonblick innan Vilhelm fann ord.
— Att inte jag heller — och det är vad du
menar med att skoja —
— Ja, ja, Claus stampade i marken, men
fortsatte att se den andre in i ögonen. Vilhelm
förstod mycket väl, att det var Claus’ mening att be
om förlåtelse, men att det inte var lätt för honom
att göra det.
— Jag såg ju, att hon lät dig — och jag trodde
bara att ni vänslades, och så blev jag arg för att
hon skulle spela pryd mot mig.
— Är det inte som själva satan, att du aldrig
begriper vad man kan säga eller inte säga. Vill
du göra mig den tjänsten att hålla käften nu.
Claus betraktade honom ännu ett ögonblick, bet
sig i underläppen och slog ned ögonen. Vilhelm
kände med innerlig tillfredsställelse att han givit
sin yngre bror en åthutning och att Claus kände sig
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
