Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick det dåligt, men hon var ju bara fem år — fast
något läshuvud skulle hon nog aldrig bli. Däremot
såg det ut som om hon hade ett gott handlag. Hon
stickade, sydde och vävde på sin lilla handvävstol,
och för sin ålder var hon en mästare i att karda
ull.
Nu var hon sjålv mycket ivrig att få följa med
Feierfax och »morfar Håkon», när de skulle ge sig
av. När Elisabeth förstod att alla djuren skulle
säljas — till och med tackan och lammungarna —
grät hon förtvivlat. Men Hågen Halvorsen
tröstade henne: när hon kom till Lunde, skulle hon inte
bara få en tacka, utan också en kalv och en »liten,
liten silversked», och på sin svarvstol skulle han
svarva fina koppar och andra småsaker åt henne,
så att hon kunde få en lika fin lekstuga som
prästens döttrar. Redan nu hade hon och Birgitte och
Rikke en hel uppsättning av de nättaste små
träskedar, bakbräden och mangelkavlar, som »morfar»
skar ut när de satt på vedbacken om kvällarna.
Han var otroligt fingerfärdig med sådant. Men
Elisabeth hade nog fått det mesta.
Lille Christen var egentligen inte sjuk, men
riktigt kurant ville han inte bli. Kanske var Hannes
mjölk för gammal, hon hade ju först ammat
Rikke. Dorthea tänkte mer och mer på om hon skulle
överlämna Elisabeth till morföräldrarna. Hennes
egen framtid var så osäker — ännu hade hon inte
fått bestämt besked om hur stor pension man skulle
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
