Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de mörknade hösåtarna vittnar om att
höstregnen börjat falla.
Sorgsen och beklämd bevittnade Dorthea
avskedsscenerna ute på gården, då Vilhelm och Claus
skulle stiga upp i vagnen. De små systrarna
klängde skrikande fast vid bröderna, Bertel stod blek
bredvid trillan och darrade av sinnesrörelse, och
Lars och de andra karlarna på gården tryckte med
allvarliga miner pojkarnas händer och önskade dem
lycka på färden. Det var icke underligt att
Vilhelm och Claus var bleka om näbben och såg
gripna ut, när de för sista gången kastade en blick på
sina kära och på de gamla välkända byggnader,
som omgav den hemtrevliga, gräsbevuxna
gårdsplanen.
I samma ögonblick de skulle köra, hördes en
skatas skärande skratt från den ena av de stora
askarna framför huvudbyggnaden. Det träaktigt
skallrande ljudet kom alla att rycka till och den
stackars Bertel sjönk nästan ihop.
De körde mellan bruksbyggningarna. Överallt
kom arbetarna ut, karlar och pojkar vinkade och
ropade sina hälsningar efter de bortdragande. Hans
Wagner, i skinnförkläde och med uppkavlade
skjortärmar, svängde sin rödbrända arm och ropade
högt: »Grüss Gott!»
Så bar det av över den gamla träbron, där
hjulen dånade dovt och ihåligt mot de slitna
plankorna. Pojkarna såg sig tillbaka.
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
