Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hit kommer vi kanske aldrig mer i livet, sade
Claus sakta.
— Det vet vi inte, lille Claus. När allt kommer
omkring, så betyder ju detta bara att ni bryter
upp härifrån några veckor tidigare än vi, för vi
skall ju ändå härifrån allesammans.
— Men Ccet är ju just det, mor. Om det varit så,
att vi kunde tänkt att vi ändå hade vårt hem här
på Brovold, då hade det inte känts på det sättet.
— Nej, men nu har det blivit så, kära barn.
Dorthea strök ömt hans hand. — Så vi måste ju
försöka att möta framtiden med friskt mod, eller
hur, Claus?
Claus tog litet tafatt hennes hand och tryckte den
hårt.
Så blev det ändå inte så, att de kom att tala
något vidare med varann på denna färd. Dortheas
hjärta var för fullt av allt det hon velat säga sina
söner — hon vågade liksom inte komma fram med
det. Hon kanske inte själv skulle kunna behärska
sin sinnesrörelse. Det skulle vara synd, och
dessutom skadligt för de unga, om hon skulle bli
alltför rörd. Det skulle blott göra dem modlösa och
nedstämda. Det naturliga vid deras ålder var ju
att de betraktade en sådan resa som ett lockande
äventyr — ju förr de kom in i den stämningen —
desto bättre.
Men en sak måste hon ändå tala med dem om.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
