Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA FLOCK eller Den Historiska - 5. Cap. Huru stora förslager ofta stiga up som en morgon-Sol; men falla ned som en skinnpels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
litet wackert kreatur, det han wille skicka til sin släckt,
som en rarhet: Nog kunde du, sade han, få gå sådan som du är i et litet glas-skåp; men jag orkar nu mer ej med sådane lekdockor, efter jag är barnlös: War nu glad och sof roligt: Prinsessan gret och suckade hela den natten, som war den gudfrucktigaste hon haft i hela sin lifstid. Om morgonen sade jätten: jag wil först gå ut efter wed och giöra på eld, sen skal du få säja, min lilla unge, huru du wil bli förwarad. Jätten gick strax utan för kulan med sin yx och högg ned några masteträn, dem han tog under armen, men i det samma kom en pil flygande, som genombårade det ena ögat: strax medan han kände derpå med handen, kom en dylit genom det andra, så at han war aldeles blind: I
argheten wille han springa dit skotten kommit ifrån; men et
bärg tog emot fötterne, at han snafwade och afbröt det ena lårbenet; då skrek han jämmerligen: Den, som giordt denna tappra gerning, war Wibiörn sielf, som i sin Faders, den wäldige Jägarens Hof, lärt sig så förträffeligen skiuta, at hans pil träffade et hufwudhår genom en gullring på hundrade steg. Han drog nu sit swärd, som hette Dråtningstråle, hwilket bet likså wäl på järn och sten, som kött och kläade: det rände han in i jättens hierta, som strax utblåste sin jordblandade siäl, hwaraf et par tallar kullrullade och slogo på taket af kulan, der Prinsessan var instängd: Hon lopp ut i sin förskräckelse: Wibiörn war nögd med sig sielf, men wiste ej ännu, at han räddat sin fästmö. Han wände sig om och såg den skönaste skapnad i sorg och bäfwan: Han kände igen Prinsessan af hennes portrait:
Älskeliga Grimma, sade han, huru hafwen J råkat i denna faselige jättens händer? Det skedde i går, swarade hon, och i dag war jag ärnad til döden; men nu til
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
