Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 9. Ombyte af bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
att jag måste lia bort smutsskorpan på mina lotter ock
knän, ty folket i Baltemore var mycket renligt och
skulle skratta åt mig, om jag såg smutsig ut; dessutom
ämnade hon skänka mig ett par byxor, men dem kunde
jag icke få taga på-mig, om jag icke haft bort all smut-
sen. Detta var en varning som jag var nödsakad att
akta på, ty tanken på att äga och bära ett par byxor
var i sanning storartad. Så skred jag till verket på
skarpt allvar, arbetande första gången i mitt lif med
hopp om belöning. Jag var mycket upprörd och tordes-
knappt sofva, af fruktan att jag skulle lämnas kvar.
De band som vanligen förena barn med deras hem
funnos icke till för mig, och vid tanken på ett hem an-
norstädes var jag förvissad om alt icke finna något som
jag tyckte mindre om än det jag skulle lämna. Om jag
skulle möta hårdhet, hunger och nakenhet, hade jag er-
farit allt detta förut, och jag kunde fördraga det lika
bra annorstädes och särskildt i Baltemore, ty jag hade
beträffande denna stad något af den känsla som uttryc-
kes i ordspråket att ”det är bättre att blifva hängd i
England än dö en naturlig död på Irland”. Jag hade
den starkaste åtrå att få se Baltemore. Min kusin Tom,
en gosse två eller tre år äldre än jag, hade varit där,,
och fastän han icke ägde någon flytande talförmåga
(han stammade förskräckligt), hade han ingifvit mig
denna åtrå genom sina vältaliga beskrifningar öfver
platsen. Tom var ofta kajutpojke om bord på slupen
”Sally Lloyd” (som kapten Thomas Auld förde), och då
han kom hem från Baltemore, var han alltid ett slags-
hjälte bland oss, åtminstone tills hans färd till Baltemore
var glömd. Jag kunde aldrig säga honom någonting
eller peka ut något som förvånade mig såsom stort och
vackert, utan att han hade sett något i Baltemore som
vida öfverträffade det. Äfven ”stora huset”, med alla
dess målningar invändigt och pelare utanför, hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
