Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
och Covey blef helt förbryllad samt darrade i hvarje
lem. ”Tänker du göra motstånd, din skurk”, sade han,
hvarpå jag svarade ett höfligt ”Ja, herre”, fast skådande
honom i ögat för att möta det första anfall eller slag
jag väntade att mitt svar skulle framkalla. Men striden
skulle icke länge förblifva jämn. Covey rbpade snart
högt på hjälp, icke som om jag vann någon särskild,
fördel öfver honom eller gjorde honom någon skada,
utan emedan han icke vann någon öfver mig och icke
var i stånd att ensam öfvervinna mig. Han kallade sin
kusin Hughes till bistånd, och nu var scenen förändrad.
Jag tvangs att själf slå såväl som parera, och då jag i
hvilket fall som helst skulle blifva straffad för motstånd,
kände jag (såsom det gamla ordspråket uttrycker det)
att jag ”lika väl kunde blifva hängd för ett gammalt
får som ett lam.” Jag försvarade mig ännu mot Covey,
men gick anfallsvis till väga mot Hughes, hvilken jag
vid hans första annalkande tillfogade en stöt som med
ens gjorde honom otjänstbar. Han gick sin väg, hop-
viken af smärta och utan att röja nagon lust att vidare
komma inom håll för mig. Den stackaren höll just på
att söka fästtaga och binda min högra hand, och det
var just då han smickrade sig med framgång, som jag
gaf honom den spark som tvang honom att ragla
bort, på samma gång jag höll fast Covey med stadig hand.
Fullständigt tagen genom öfverraskning, tycktes
Covey hafva förlorat sin vanliga styrka och kallblodig-
het. Han var bestört och stod där pustande och slående
omkring sig, synbarligen ur stand att beherska sina ord
eller de slag han måttade mot mig. När han såg att
Hughes stod där dubbelviken af smärta och med helt
och hållet uppgifvet mod, frågade den fege tyrannen
om jag "tänkte fortsätta i mitt motstånd.” Jag sade
honom att jag ”tänhte göra motstånd, hända livad som
ville, att jag hade blifvit behandlad som ett djur under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
