Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifvet som slaf - 19. Rymningskomplotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
för mig. Vår föda var anskaffad, våra kläder nedpac-
kade; vi voro redo att begifva oss af och väntade otå-
ligt på lördagsmorgonen — betraktande den som var träl-
doms sista.
Jag kan icke beskrifva stormen och upproret i min
hjärna denna morgon. Läsaren torde vara god och min-
nas att en olycklig rymmare i en slafstat icke blott var
underkastad grym tortyr och det förskräckliga ödet att
blifva såld till den fjärran södern, utan äfven ofta blef
ett föremål för de andra slafvarnas afsky. Han ankla-
gades för att göra de andra slafvarnas ställning odräg-
lig genom att göra dem alla misstänkta för sina herrar
— utsätta dem för noggrannare bevakning och fram-
kalla större inskränkningar i deras förmåner. Jag var
mycket rädd för anklagelser från detta håll. Det var
också svårt för en slatherre att tro att icke de förrymda
slafvarna hjälpts på flykten af någon af sina medslafvar
Då därför en slaf saknades, blef hvarje slaf på platsen
underkastad ett strängt förhör angående sin kunskap om
företaget.
Vår ängslan blef allt häftigare och häftigare, då
tiden för vår tillämnade afresa närmade sig. Vi kände
djupt att det var en fråga om lif och död för oss, och
vi voro fullt beslutna att strida såväl som fly, om en
sådan ytterlighet skulle blifva nödvändig. Men pröfvo-
stunden hade ännu icke kommit. Det var lätt att be-
sluta, men icke så lätt att handla. Jag väntade att kan-
ske någon skulle draga sig tillbaka i det sista; det var
naturligt om så skulle blifva; därför förlorade jag under
mellantiden intet tillfälle att bortförklara svårigheter,
aflägsna tvifvel, förjaga farhågor och ingjuta fasthet hos
alla. Det var för sent att se tillbaka, och nu var det
tid att gå framåt. Jag vädjade till mina kamraters stolt-
het genom att säga dem, att om de efter att hafva så
högtidligt lofvat att fara, som de nu gjort, underläte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
