Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - 12. Hopp för nationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430
vi icke långt ifrån en återställelse af unionen samt en
säker och varaktig fred. Han hade tjänat en period som
de ”söndrade staternas” president, han skulle nu för för-
sta gången blifva de Förenta staternas president. Tung
hade hans börda varit, hård hans möda, bittra hans pröf-
ningar och förfärlig hans ängslan; men framtiden tyck-
tes nu ljus och full af hopp. Richmond hade fallit,
G-rant höll general Lee och den virginiska armén fast-
sluten i sina klor; Sherman hade tillkämpat sig väg från
den stora flodens stränder till hafvets kuster, lämnande
rebellionens båda ändar att vrida och slingra sig i döds-
kamp, liksom delarna af en afslagen orm — oundvik-
ligen dödsdömda; och nu fanns blott föga tid kvar för
den gode presidenten att bära sin börda och vara en skott-
tafla för klandret. Hans anklagare, i hvars tycke han
var för rask eller för långsam, för svag eller för stark,
för försonlig eller för hänsynslös, skulle snart blifva hans
beundrare; det skulle snart inses att han hade ledt na-
tionens angelägenheter med sällspord vishet och till fullo
motsvarat det stora förtroende som satts till honom. Han
lämnade efter sig ett land frigjordt och pånyttfödt från
det skamligaste brott mot människonaturen som någon-
sin skådat solens ljus. Hvilken skön syn af fred, blom-
string och lycka måste icke hafva hägrat för hans med-
tagna och öfveransträngda hjärna och tröttade sinne.
Man brukade tala om hans skämt, och de voro utan tvif-
vel en verklighet; men jag tycktes aldrig hafva förmå-
gan att kalla dem till ytan. Jag såg honom oftare än
många som skildrat honom, men jag upptäckte aldrig
något lättsinne hos honom. Plan gjorde alltid på mig
intrycket att vara en stark, allvarlig man som icke hade
vare sig tid eller lust att gyckla, som med all sin kraft
grep fatt i det verk han hade för händer. Uttrycket i
hans ansikte var en blandning af lidande, tålamod och
tapperhet. Man talade om hur han drog sig undan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
