Klar låg himlen över viken,
solen stekte hett,
och vid Haga ringde Hagas
gälla vällingklocka ett.
Brunnskogs kyrka stod och lyste
som en bondbrud, grann och ny.
Över björkarne vid Berga
som ett hattflor på en herrgårdsfröken
svävade en sky.
Och som jättelika nämndmän,
samlade till häradsting,
stodo skuldra emot skuldra
mörka höjder runt omkring,
och som högtidsklädda långskepp
summo Värmelns holmar fram,
över stäven susa granar,
alar susa över toften,
tallar över akterstam.
Gamle Hurra stod på branten
vid sin stugudörr,
kanske i hans gamla hjärta
lyste solen, lyste livet
litet varmare än förr.
Gamle Hurra, gamle Hurra,
kanske tänkte han som jag:
det är ändå skönt att leva
- vilken strålande, orimligt
obeskrivligt vacker dag!
Men vad är det, hör, det fnissar
bortom holmarne vid näset,
vad är det för sällsam låt?
Är det flickor som i viken bada
eller är det
flickor i en båt?
Tio vita frökenhattar
stucko plötsligt fram ur vassen,
just där sundet vidgar sig,
tio skadeglada halsar
skrattade åt mig.
Jag blev verkligen förargad
över denna skrattsurpris,
men jag rodde ändå ditåt,
mitt i skocken satt ju själva,
själva självaste Alice.
Och jag reste mig i båten
och jag tog ett tag åt mössan,
ett förläget tag,
och jag rodnade och sade:
det är utmärkt vackert väder,
vacker väderlek i dag!
"Mycket sant och mycket snillrikt,
bravo, bravo, bravo, bra,
högst poetiskt, sant och snillrikt,
högst poetiskt, hahaha",
skreko alla flickorna,
och de öste vatten på mig
och Alice var obarmhärtig,
hennes hjärta var som is,
och jag snubblade i båten
och jag föll på knä och sade
smärtefullt på Caesars vis:
även du min, även du min,
även du, Alice!
