Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Höstens blomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 —
fader ej ville tillåta några påhälsningar av Oliver Kimball; Moody
Spurgeon MacPehrson, vars trinda klot till huvud och utstående
öron voro lika trinda och utstående som någonsin, och slut-
ligen Billy Andrews, som satt i en vrå hela kvällen, flinande,
när någon talade till honom, och stirrande på Anne med ett för-
nöjt grin på sitt breda, fräkniga ansikte.
Anne hade förut vetat av bjudningen, men hon hade ej haft
en aning om, att hon och Gilbert i sin egenskap av föreningens
stiftare skulle hyllas med hedersgåvor — en »gärd av aktning»
för visade förtjänster. Hon erhöll i present en upplaga av Shake-
speares skådespel, och Gilbert fick en präktig reservoarpenna.
Hon blev så överraskad och rörd av de vackra ord, som sades
i den hedersgåvorna åtföljande »adressen», föreläst med Moody
Spurgeons mest prästerliga tonfall, att de frambrytande tårarna
gåvo hennes stora grå ögon en fuktig glans. Hon hade nitiskt
arbetat i A. U. S.:s tjänst, och det gladde henne ända in i själen,
att de övriga föreningsmedlemmarna så livligt uppskattat hen-
nes strävanden. Och alla voro då så innerligen rara och vänliga, till
och med flickorna Pye vände i denna stund sina bästa sidor
utåt... Anne höll av hela världen.
Hon njöt obeskrivligt av sin afton — men så kom slutet och
förstörde allt. Gilbert begick åter det lilla misstaget att säga
någon känslosamhet åt henne, medan de åto sin kvällsvard på
den av månskenet belysta verandan. Och för att straffa ho-
jnom visade sig Anne mycket nådig mot Charlie Sloane och
lät det annars föraktade »slånbäret» följa sig hem. Men hon
kom snart underfund med, att en elakhet gör ingen så stor skada
som just den, som försöker visa den. Gilbert travade helt
muntert i väg med Ruby Gillis, och Anne kunde höra dem prata
och skratta av alla krafter i den stilla höstluften, som förde alla
ljud så långt. De hade både syn- och hörbarligen mycket roligt
i varandras sällskap, medan hon själv blev ohyggligt uttråkad
av Charlie Sloane, som gafflade hela tiden, men aldrig, inte ens
av en ren slump, sade någonting, som var värt att höra på.
Anne bidrog någon gång med ett förstrött »ja» eller »nej», och
tänkte på, hur förtjusande bra Ruby sett ut den kvällen, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
