Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Höstens blomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 13 —
mig att ödsla Marillas och mina egna pengar på sådan dår-
skap ... Fru Bell hoppades, att högskolevistelsen inte skulle
alldeles förvrida huvudet på mig, ty sådant händer understundom,
och jag såg mig i andanom fyra år härefter, inbilsk och hög-
färdig och absolut odräglig, vetande allt och seende ned på alla
i Avonlea... Fru Elisha Wright sade, att hon hade hört, att
flickorna i Richmond, särskilt de, som studerade vid högskolan,
voro klädgalna och gräsligt koketta, och hon uttryckte som sin
åsikt, att jag inte skulle trivas i deras sällskap... Och då såg
jag mig som en tafatt och tölpig och förödmjukad lantlolla lafsa
genom högskolans klassiska salar i grova kängor med tåhättor
på och e.n ylleschalett knuten kring pälsmössan...
Anne slutade med en suck, som kvävdes av ett skratt. För
hennes känsliga natur ägde allt ogillande sin betydelse, även
sådant ogillande, som kom från människor, vilkas åsikter hon
eljes fäste sig högst obetydligt vid. Just nu saknade livet
krydda, och ärelystnaden hade slocknat likt ett för hårt snop-
pat ljus.
- Inte bryr du dig väl om vad de där människorna prata,
sade Gilbert. — Du vet precis, hur trång syn de ha på livet, hur
snälla och hyggliga de än kunna vara. Att göra något, som de
själva aldrig gjort, så gott som berör det otillåtnas gräns. Du
är den första Avonleaflicka, som någonsin begivit sig till högsko-
lan, och du måtte väl veta, att alla pioniärer anses vara mer eller
mindre rubbade till förståndet.
— Ja för all del. Men mina känslor bli så starkt påverkade
i alla fall. Mitt sunda förstånd säger mig, att du har så innerligen
rätt, men det finns stunder, då sunda förnuftet raktinte rår på
mig. Det rena oförnuftet tar min själ i besittning. Du må tro,
sedan fru Wright gått, var det knapptatt jag kunde förmå mig
att packa kofferten full, så ledsen ocharg var jag.
— Det var därför att du var trött, Anne. Seså, glöm bort
alltsamman och följ med ut på en promenad med mig — ett
strövtåg genom skogen bortom mossen. Där bör finnas någon-
ting, som jag gärna skulle vilja visa för dig.
— Bör finnas? Vet du då inte, om det finns där?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
