Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. »Feodoras försoningsoffer»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 90 —
villigt. _ Ha,n är inte vidare viktig, och han är den ende, som
ännu inte har fått namn.
_ Kalla honom då Raymond Fitz-Osborne, bad Diana, som
i sitt minnes gömmor förvarade ett helt förråd av klingande
namn, kvarlevor från den gamla »Historiska Klubben», som hon
och Anne, Jane Andrews och Ruby Gillis bildat under sin skol-
flickstid.
Anne skakade tveksamt på huvudet.
— Jag är rädd att det är ett alldeles för aristokratiskt namn ,
för en kökspojke, Diana lilla. Jag skulle inte kunna tänka mig
en Fitz-Osborne gödande svin och dragande upp rovor — j
kan du?
Diana såg alls intet hinder; har man över huvud fantasi, så j
får den allt vara någon smula tänjbar... Men Anne förstod
väl saken bättre än hon, och alltså fick kökspojken slutligen
namnet Robert Ray, att vid enklare tillfällen förkortas till Bobby. |
_ Hur mycket tror du, att du får för den? fiågade Diana.
Det var någonting, som Anne inte ägnat en tanke åt. Hon
strävade efter ära och rykte, ej den snöda mammon, och hennes
litterära drömmar voro ännu så länge obefläckade av tai vliga j
ekonomiska beräkningar.
— Jag får väl läsa den, säg? bönföll Diana.
— När jag fått den färdig, ska jag läsa den högt för dig
och farbror Harrison, och då kommer jag att begära, att ni ska
vara mycket stränga i er kritik. Inget annat öga ska skåda
den, förrän den står tryckt. [
— Hur ska du låta den sluta — lyckligt eller olyckligt?
— Jag vet inte så noga. Jag ville egentligen helst ha den
att sluta olyckligt, fördet skulle vara så mycket meia loman-
tiskt. Men redaktörer lär ha fördom för sorgliga slut, så un- i
derligt det låter. Litteraturprofessorn vid högskolan sa’ en gång,
att ingen utom ett snille skulle fördrista sig till att skriva etU
olyckligt slut. Och, slöt Anne med stor anspråkslöshet, jag
är nog allt annat än ett snille.
— Jag för min lilla del tyckerbäst om lyckliga slut. Uu [
får allt låta dem få varandra, sade Diana, som helst sedan hon j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
