Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. »Feodoras försoningsoffer»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91 —
förlovat sig med Fred ansåg, att bröllop var den enda rimliga
avslutningen på en kärlekshistoria.
— Men du tycker ju om att få gråta, när du läser något
intressant?
Ja bevars, mitt i berättelsen. Men jag ser gärna, att all-
ting reder sig på slutet.
— En gränslöst rörande scen måste jag ha, sade Anne
tankfullt. — Jag skulle kunna låta lilla Robert Ray bli sårad
genom någon olyckshändelse — det kunde ju inträffa något
med stekspettet — och stilla och känsligt avsomna.
— Usch, varför skulle du ta livet av min lille Bobby? skrat-
tade Diana. — Han tillhör mig, och jag vill, att han ska leva
och blomstra. Ha då hellre ihjäl någon annan, ifall det nöd-
vändigt ska så vara.
Under de närmaste följande fjorton dagarna våndades eller
fröjdades Anne under inflytandet av sitt litterära arbete. Än
fyllde§ hon av glädje och stolthet över någon lysande idé; än
var hon hart nära förtvivlan, därför att någon kitslig person ej
ville uppföra sig så som han eller hon skulle. Diana kunde
omöjligen förstå detta.
— Du må väl kunna tvinga dem att göra som du själv vill,
sade hon.
— Det tror du, det, stönade Anne. — Du anar inte, vad
Feodora är för en motspänstig och svårhanterlig hjältinna. Hon
ska nödvändigt göra och säga saker, som det aldrig varit min
mening, att hon skulle göra. Och då blir alltihop det föregående
fördärvat för mig, och jag blir tvungen att skriva om’et igen.
O, vad det ändå är mödosamt att vara författare.
Slutligen blev dock berättelsen avslutad, och Anne läste den
högt för Diana uppe i gavelrummets förtroliga enslighet. Hon
hade utarbetat sin »rörande scen» utan att behöva ta livet av
kökspojken Robert Ray, i vardagslag kallad Bobby, och hon
höll ett aktgivande öga på Diana, medan hon läste den. Diana
var en ytterst tacksam åhörarinna och grät på rätta ställena,
men när slutet äntligen kom och Anne Iade ned manuskriptet,
såg hon något snopen ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
