Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Kallelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 113 —
Ruby sjönk tillbaka mot sina kuddar och snyftade hejdlöst
Anne tryckte hennes hand i överströmmande medkänsla - et
deltagande utan ord, som måhända hjälpte Ruby mer än alla
rostande forsaknngar skulle ha gjort. Ty efter en liten stund
blev hon lugnare, och hennes snyftningar upphörde.
“ Jag är glad’ att jas talat uppriktigt med dig, Anne, vis-
kade hon. - Det har gjort mig gott att få utgjuta min själ.
Det har jag langtat efter hela sommaren - varenda gång du
kom var det mm mening att öppna mitt hjärta för dig men
det blev inte av. Jag kunde inte. Det kändes, som om jag rik-
tigt skulle mana fram doden, om jag talade om, att jag skulle
do, eller om någon annan sade eller antydde det. Jag ville
inte säga det eller ens tänka så långt. Om dagen, så länge
jag hade människor omkring mig och allting var glatt var det
inte så svårt att låta bli att tänka därpå. Men om natten, när
febern kom och jag låg och kastade mig i min säng och inte
kunde sova — då blev det rysligt, Anne. Då kunde jag inte
komma bort från det. Döden steg fram och ställde sig att
stirra in i mitt ansikte, ända tills jag blev så rädd, att jag
kunde ha skrikit högt.
— Men nu blir du ju inte rädd mera, Ruby, käraste min
lilla vän? Du ska vara modig och tapper och tro, att allt
styres till det bästa för dig.
Jag ska bjuda till . . . Jag ska tänka över det du sagt
mig och försöka tro på det. Och du kommer väl upp och
hälsar på mig så ofta du kan, säg, gör du inte det, Anne?
— Jo, Ruby lilla.
— Det — det kommer inte att dröja länge nu, Anne. Det
känner jag på mig. Och jag vill hellre ha dig hos mig än någon
annan. Alltid har jag tyckt bäst om dig av alla mina skolkam-
rater. Aldrig var du avundsjuk eller simpel som somliga av
de andra. Emmy White var och hälsade på mig i går. Minns
du att Emmy och jag voro så vådligt goda vänner för tre år
sedan, när vi ännu gingo i skolan? Men så blev vi osams på
en skolfest, och se’n ha vi aldrig talat med varandra. Var det
inte fånigt? Nu förefaller det mig så orimligt — att gå
Montgomery, Drömmens uppfyllelse. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
