Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Våren och Anne komma åter till Grönkulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 158 —
blommorna intill sitt hjärta, varmt kyssande det glänsande hå-
ret och det milda ansiktet. — Jag väntade dig ju aldrig förrän
i morgon kväll. På vad sätt har du kommit från Carmody?
— Gått på mina ben, du allra raraste Marilla. Gjorde jag
det inte tjogtals gånger under min seminarietid? Åkaren kom-
mer med min koffert i morgon, jag fick sådan hemlängtan och
gav mig i väg en dag tidigare. Ack, en sådan härlig vandring
jag haft i majskymningen, i hästhagen stannade jag och ploc-
kade de här konvaljerna, och se’n tog jag av genom Violernas
dal, jag fick ihop hela den stora gula skålen full, se så klarblå
och ljuvliga de äro . . . Lukta på dem, Marilla, sug in doften
i långa drag!
Marilla stack ned näsan pliktskyldigast, men hon var mera in-
tresserad av Anne än av att andas in blomsterdoft.
— Sitt ned, lilla barn, du måste vara duktigt trött. Nu ska
jag duka fram lite kvällsvard åt dig.
— Månen står klar och blank bakom kullarna, Marilla, och
tänk så grodorna sjöngo hela vägen från Carmody! Så jag
njuter av deras musik — det är som klockklang ur kärren. Den
ingår oupplösligt i alla mina bästa minnen från härliga våraftnar
förr i världen. Och den erinrar mig alltid om den kväll, då
jag kom hit för första gängen. Kommer du ihåg den, Marilla?
— Om jag gör? sade Marilla med känsla och övertygelse.
— Den lär jag väl aldrig glömma så länge jag lever.
— Det året sjöng grodorna alldeles som galningar nere i
kärren och i bäcken. Jag brukade sitta i fönstret och höra
på dem i skymningen, och jag undrade över, att deras musik
kunde låta på en gång så glad och så sorgsen. O, vad det är
rart att vara hemma igen! Redmond är styvt och Bolingbroke
var förtjusande — men ingenting övergår Grönkulla — det är
hemmet.
— Jag hör, att Gilbert inte kommer hit i sommar, sade
Marilla.
— Nej, han gör inte det. — Någonting i Annes tonfall av-
lockade Marilla ett hastigt ögonkast, men Anne var skenbart
djupt upptagen med att ordna sina violer i en skål. — Titta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
