Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. John Douglas får mål i mun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 209
henne. Men jag var glad att åtminstone John just då var i
andra ändan av rummet.
Janet satte sig ned och började gråta i sin näsduk Men
Anne gick ut i köket och lagade i ordning åt henne en skön
nattdryck av sjudande hett te med ingefära och citronsaft. Anne
upptäckte visserligen senare, att hon tagit malen vitpeppar i
stället för ingefära, men Janet märkte aldrig skillnaden.
Kvällen efter begravningen sutto Janet och Anne i solned-
gången på den lilla verandan åt husets framsida. Vinden hade
lagt sig till ro bakom skogsbrynet, och granna kornblixtar flam-
made med korta mellanrum på himlen i norr. Janet bar sin
missklädande svarta klänning och var ovanligt litet till sin för-
del med ögon och näsa eldröda av gråt. Många ord växlades
ej, ty Janet tycktes rent av bli stött över Annes försök att
muntra upp henne. Hon föredrog tydligen att ohejdat ge sig
hän åt sin sorg.
Plötsligt knäppte det i grindlåset,- och John Douglas kom
med långa steg klivande uppför sandgången. Han hade så brått-
om, att han tog ginaste vägen rakt över en geraniumrabatt.
Janet reste sig. Detsamma gjorde Anne. Anne var lång och
ståtlig och bar en vit klänning, som lyste i skumrasket, men
John Douglas såg henne inte.
— Janet, sade han, vill du bli min hustru?
Orden bröto fram nästan explosivt — som om han velat
säga dem i tjugo års tid och med våld måste tränga dem till-
baka. Men nu måste de komma före allting annat.
Janes rödsvullna ansikte antog en nyans ännu starkare
purpurfärg.
— Varför har du aldrig sagt mig detta förut? frågade hon
långsamt.
— Jag kunde inte. — Hon — mamma — avtvang mig ett
löfte att aldrig tala rent ut med dig. I tjugo år har hon legat
som förgjord, som bunden av trolldom . . . Aldrig trodde jag,
hon skulle komma att leva så länge. Och hon tiggde och bad,
att jag skulle lova henne att inte fria till dig, så länge hon var
i livet. Jag ville inte lova något sådant, inte ens den tiden
Montgomeryf Drömmens uppfyllelse. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
