Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. I strandpaviljongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 232 —
— Vad ska du göra med Häxan? frågade Phil, när detta
priviligierade husdjur kom tassande in i rummet.
— Henne ska jag ta hem med mig jämte Josef och Kisse
Sara, förkunnade tant Jamesina, som följde Häxan i spåren. —
Det skulle vara bra illa gjort att skilja kattorna åt, sedan de
lärt att trivas med varandra. Den lärdomen kan vara ganska
svårförvärvad både för människor och djur.
— Jag är ledsen att behöva skiljas från Häxan, sade Anne
och strök sin kisse ömt, men det skulle vara lönlöst att ta henne
med till Grönkulla. Marilla har aldrig kunnat med kattor, och
Davy skulle plåga livet ur henne. För resten tror jag inte, att
jag kommer att stanna hemma så särdeles länge. Jag har fått
mig erbjuden föreståndarinneplatsen för högre allmänna lärover-
ket i Summerside.
— Ska du ta emot den? undrade Phil.
— jag — jag har ännu inte bestämt mig, svarade Anne och
rodnade till.
Phil nickade förstående. Anne kunde naturligtvis inte göra
upp några bestämda planer, förrän Roy förklarat sig. Det skulle
han snart göra — det var inget tvivel om det. Inte kunde man
heller tvivla på, att Anne skulle svara ja, när han frågade: vill
du bli min?
Anne själv var fullt belåten med att iakttaga en lugnt avvak-
tande hållning. Hon hyste mycket varma känslor för Roy. Vis-
serligen hade hon trott, att den stora och djupa kärleken skulle
kännas på annat sätt, men med ett stänk av trött missmod
frågade hon sig själv, om väl någonting i livet motsvarar de
föreställningar man gjort upp i sin fantasi. Det var den gamla
besvikenheten i samband med diamanten, som hon erfarit i sin
barndom — just den besvikenhet hon känt, då hon för första
gången sett det kalla vattenklara glittret i stället för det purpur-
rött lågande strålglans, som hon väntat. »Så hade jag aldrig
tänkt mig en diamant», sade hon. Men Roy var en rar gosse,
och de skulle bli lyckliga med varandra, även om ett visst
något, omöjligt att. ge form åt i ord, för henne försvunnit ur
livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
