Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. I strandpaviljongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233 —
När Roy kom upp längre tram på kvällen och föreslog
Anne en promenad i parken, visste alla i Tjället, vilket hans
ärende var, och alla visste eller trodde sig veta, vad Anne
komme att svara.
— Anne är en flicka, som haft tur med sig i livet, sade
tant Jamesina.
— Kan så tyckas, sade Stella och ryckte på axlarna. —
Roy är hygglig och trevlig — ja för all del. Men inte har
han någonting inom sig.
— Hade han friat till dig, så hade det kanske låtit lite an-
norlunda, Stella, sade tant Jamesina milt förebrående. — Det
finns ett ordstäv om räven och rönnbären.
— Mycket sant, men det är inte tillämpligt härvidlag, sade
Stella utan att låta sig bekomma. — Jag älskar Anne, och jag
tycker bra om Roy. Varenda människa säger, att hon gör ett
utmärkt parti, och hon har på senare tider till och med vunnit
fru Qardners höga gillande. Lägger man samman allt detta,
skulle vi väl verkligen få ihop ett äktenskap av den sällsynta
sort, som lär stiftas i himlen, och ändå har jag mina dubier.
Nu får du själv stava och lägga samman, tant Jamesina.
Roy uttalade de betydelsefulla orden i den lilla strandpa-
viljongen på udden, där de suttit och språkat den regniga dagen,
då de råkats första gången. Anne tyckte det var mycket stäm-
ningsfullt, att han valt just den platsen. Och hans kärleksför-
klaring gavs i så vackra ordalag som om han, likt en av Ruby
Gillis’ friare, tagit den ur Brevställare för unga älskande. Den
gjorde sig också utmärkt. Ärlig och uppriktig var den där-
jämte. Det kunde inte vara tu tal om, att inte Roy menade vad
han sade. Ingen falsk ton skorrade i välljudet. Anne kände,
att hon borde försmälta i stilla lycksalighet. Men hennes käns-
lor hade ingalunda nått den värmepunkten — hon fann sig
tvärtom märkvärdigt sval. När Roy tystnade för att få sitt svar,
öppnade hon munnen för att uttala det ja, som skulle bestämma
över bådaderas öde.
Men då — då skälvde hon till, som om hon skådat ned i
en avgrund och häftigt ryggat tillbaka. Och hon upplevde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
