Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Andras lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 243 —
världen, sade fru Allan och strök den nyföddes lena kind. —
Och varje nybliven mamma tycker, att hennes egen lille unge är
den sötaste och raraste, som finns.
Fru Allan, den forna prästfrun och en gång Annes lära-
rinna, befann sig på besök i Avonlea, för första gången sedan
hon flyttat från orten. Hon var lika gladlynt, vänlig och del-
tagande som någonsin. Hennes gamla vänner bland flickorna
hade med hänförelse hälsat henne välkommen. Den nya präst-
frun hade nog sina utmärkta sidor, men någon »besläktad själ»
var hon inte.
— Vad jag längtar efter, att han ska bli stor nog för att
börja tala, suckade Diana. — Tänk att få höra honom säga
»mamma»! Och jag har föresatt mig, att hans första minne
av mig ska vara gott och vackert. Det första minne jag har
av min egen mor är, att hon daskade till mig för någonting,
som jag hade gjort. Jag är säker på, att jag hade förtjänat
det, och mamma har alltid varit en rar mor, och jag håller,
innerligt mycket av henne. Men jag har ofta tänkt på, att det
vore så roligt, om min första hågkomst av henne vore mera
tilltalande.
— Jag har ett enda minne av min mor, och det är det lju-
vaste av alla mina minnen, sade fru Allan. — Jag var fem år
gammal, och jag hade fått lov att en dag följa med mina båda
äldre systrar till skolan. När undervisningen var slut, gingo
båda mina systrar hem i olika sällskap, och vardera av dem
trodde, att jag var med den andra. Men jag hade i stället
följt med en liten flicka, som jag lekt med under fristunderna.
Jag gick med hem till henne, hon bodde nära skolan, och där
började vi leka i hennes sandhög och baka kakor. Vi hade för-
tjusande roligt, när min äldre syster kom störtande, andfådd
och förargad.
»Din elaka unge», ropade hon, grep tag i min motsträviga
arm och drog mig mled sig. »Du ska genast komma hejn.
Och vänta du! Mamma är så förfärligt ond. Du får smäll
av henne så fort vi kommer hem.»
Jag hade aldrig förut fått smäll. Sorg och förfäran fyllde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
